Kijah-Amelie

...Kent och Susanne Lillgård fick sitt andra barn,efterlängtat hoppas jag. Då föddes en liten flicka som dom döpte till Caroline Elisabeth Lillgård,Kents val. Vid den tidpunkten konstaterade läkaren att denna lilla flicka aldrig någonsin skulle kunna gå. Benen var missbildade och inget var som  de skulle vara. Till exempel var det ena benet för kort,15 centimeter. Det saknade också banden som håller fast knäskålen,det andra benet satt bak och fram. Och det var bara några av missbildningarna på denna flickas ben. Många år av operationer och sjukgymnastik skulle Caroline få genomgå,men endå trodde läkarna inte att Caroline skulle kunna gå ordentligt,om ens kunna gå alls. Det började redan några dagar efter födseln,första operationen. Carolines mamma valde att bli hemma fru och inte bara för att kunna vara hemma med barnen och göra allt hushåll utan för att hon viste då,att hennes liv skulle förändras. Hon skulle mer eller mindre behöva sova på sjukhuset jämt och ständigt. Åren gick och Caroline och hennes mamma kämpade på. Trott eller ej men Caroline började gå. Sent och inte stadigt,men hon gick. Bättre och bättre ju mer tiden gick,men endå var Caroline inte fullt normal att kunna göra saker. Blev ingen gymnastik på skolan,eller långa promenader,hon lärde sig aldrig cyckla,inte heller att springa eller åka roller blades,något som var väldigt populärt ett tag i början av nittiotalet. Operation efter operation,sjukgymnastik och mycket missat från skolan,men den lilla flickan var tapper. Det gjorde henne inget att hon stod och väntade ute på gården utanför hyreshuset hennes famlj bodde i,meddans de andra barnen cycklade runt. Det gjorde inget att hon fick titta på när de andra barnen lekte kull. Eller att vissa dagar kunde Caroline inte leka med de andra barnen för att de skulle cyckla en längre strecka. Nej,de var ju naturligt för henne eftersom att de var så de alltid varit. Och alltid kommer att vara. Men inte hade denna flicka svårt att anpassa sig inte,utan hon fick massa goda vänner under åren .Tonnåring blev hon också,tjuv drack sprit och tjuv rökte,men sånt hör ju till. Alla de andra gjorde ju det också. När hon var liten hade hon Madonna på väggen. Madonna var nog aldrig en riktig idol,utan snarare en förebild. Så snygg,så duktig. Caroline hittade tidigt sitt kall i livet. Det blev kyrko kören redan som barn,víd ung ålder. Efter några år slutade Caroline i kyrko kören,varför vet ingen. Men det fanns där endå,kärleken för sången och musiken. I lågstadiet fanns roliga timmen på fredagarna,och Caroline tvekade aldrig att ställa upp med både sång å klapp lekar. I mellan stadiet fanns skol kören där hon självklart var med. I högstadiet fanns det ett musikal projekt som skulle utföras en gång per år. Kända personer stallde upp och hjälpte till med sång,dans,koregrafi och allt man kunde önska sig .Graham Tainton som dans lärare som ett exempel. På fredagarna hade Jenny, bakgrunds sångerska sång lektioner,och självklart var Caroline delaktig. Eftersom hon inte kunde vara med på gymnastiken i skolan och då i högstadiet fick sk håltimme där valde hon att vara med på en annans klass musik lektioner. Musiken fanns ju där,men var det kanske inte tillräckligt? Var det Carolines uppväxt som fick henne att tappa självkänslan för det hon älskade mest? Ja jag vet inte. Vid sju års ålder skrev Caroline sin första låt text. *kärleken* heter den. Hon insåg rätt snabbt att låtskrivare skulle hon bli. Det blev hennes hobby,hon skrev och skrev,och allt finns sparat. Men endå,endå görs inget. Dags för gymnasium för denna lilla flicka och Caroline viste precis vad hon skulle gå. Estetisk musik. Det fanns inget annat. Nu gäller det,tänkte hon. Hon fick gå sin linje,men inget vart som hon ville. Hade hennes barndom förstört hennes själv känsla helt? Nja,hon är mig en riktig fighter, inget hade ju stoppat henne förut. Hon lärde sig gå,hon bröt aldrig ihop ävan fast hon adrig fått göra saker som normala barn gjort. På sommrarna blev det mycket badning och jämn gamla tjejer var ju ur läckra,benen sprang på stranden och pojkarna jagade såklart snyggingarna .Men inte Caroline,hon kunde ju inte springa. Caroline ville inget annat än att vara som alla andra,men endå inte. Det där gick upp och ner,men under vissa tillfällen var Caroline väldigt deprimerad. Men som sagt,hon är en fighter. Hon blev erbjuden färdtjänst till och från skolan,men icke,hon skulle klara allt som andra klarade av. Tiden gick,och hon hade nog världens bästa tonnårings upplevelse,världens bästa vänner hade hon och Caroline var alltid pratglad och alltid en i gänget. Så tillbaka till gymnasiet,då Caroline äntligen skulle få leva ut sin dröm. Spela musik,skriva låtar och allt hon drömt om. Men det blev inte som hon tänkt. Hon var borta en del på operationer och kom inte in i klassen som hon ville. Konserterna blev gjorda utan caroline som del aktig och caroline började skolka mer och mer. En blandning av vanlig tonnårs ångest tillsammans med ångest över att som hänt blev för mycket. Caroline mådde allt mer dåligt ,men skrev destu mera. Men inget som nånsin kom fram eftersom att hon inte var del aktig i skolan vid det här laget. Vill bara säga att det finns en person som alltid funnits där,en persom som Caroline fann i ettan på lågstadiet och det var en flicka vid namn Annelie. Dom har alltid hängt ihop,även om Annelie flyttade efter några år.- Kontakten dog aldrig ut. Vid tonnårs ålder flyttade Annelie tillbaka ett kort tag och gick i Caroline klass. De var då caroline började leva. Annelie gav henne styrkan. Styrkan till att vara lycklg. Genom henne blev Caroline hel. Hela Carolines fjortis tid på gick tillsammans med Annelie,och tro mig,det var nog den bästa ungdoms tid en tonnåring kan få. Men som sagt tidigare så rasade något i gymnasiet. Men Caroline Valde att gå om ett år,för att ge sig själv en revanch. Carolien fortsatte skriva låtar och var faktiskt med på en hel del konsterter. Ett tema var *eget material*. NU jävlar tänkte hon. Och skrev sin låt *A paradise* Hela sin själ la hon ner i låten. Den var början på något bra,något nytt,något som alltid funnits men aldrg kommit ut eller fram. En resa till skottland planerades på skolan,där de också skulle hålla konsert. *A paradise* fick följa med. Vid den här tiden  hade Caroline också träffat sitt livs kärlek,Dennis Sjölund. Många pojkar fanns med i bilden tidigare men ingen som han. Roland Nilsson,en väldigt duktig country sångare,också styv far till Dennis hjälpte caroline att sjunga in låten och spelade gitarr och skrev ner ackorden,eftersom att Caroline inte kan något dera. Det här bandet med hennes låt,hennes hit,hennes kärlek sparades i många år. På säkra platser hela tiden. Det kändes som hennes livs verk på något sätt. I gymnasiet skulle man göra ett projekt arbete,och gissa vad Caroline gjorde? Jo skrev låtar. Såklart. Till och från var Caroline lycklig,men deppen fanns där hela tiden. Därav hennes vädigt jobbiga och meningslösa bråk med hennes föräldrar. En dag,då Caroline var ca 20 år gammal,fick hennes pappa nog. *jag har två andra barn och det räcker för mig,stick och jag vill aldrig nånsin se dig mera* Dessa ord tog Caroline vädigt hårt och valde att packa och dra. I åttan började Caroline att jobba som telefon försäljare och fortsatte där i två år ca. Men bytte sedan till ett annat telefon jobb. Där blev hon fast till december 2006. Men efter gymnasiet var hon ju tvungen att ha något mer arbete och sökte då aktivt. Efter många om och men fick hon äntligen ett jobb. Sthlm city. Dela ut gratis tidningar. Vilket skit jobb tänker alla. Ja tro mig,det är det också.Stå ute på vintern i flera timmar,frusen och ont i hela kroppen,men Caroline gav inte upp. Det var tur det för bara någon månad efter att Caroline fått jobbet på sthlm city sa hon och hennes pappa upp kontakten. Det blev en flytt gråtandes hem till Dennis. Han bodde då hos sina föräldrar så det var lite trångt. Kläderna låg i något köks skåp inne i köket,men hon hade iallfall någon stans att bo. Men det dröjde inte länge förän helvetet bröt lös. Caroline van trivdes nå fruktansvärt och kände sig inte alls hemma. Hon åt mindre och mindre. Redan någon dag efter det att Caroline flyttat in började klagomålen. Dennis brors flickvän begärde att Caroline skulle börja betala för sig,vilket var helt rätt,men sättet hon sa de på. Hon kom in till rummet där Caroline och Dennis sov ock skällde ut Caroline för noter även fast hon låg och var sjuk. *sova kan man göra i graven,ligg inte bara här,åk och jobba*. Vist låter det milt? Men så var de inte. Caroline hade ingen själv känsla alls vid de här laget och Camilla som hon heter hon var inte alls trevlig,undra om hon hade någon förståelse alls? Dennis mor började låna pengar av Caroline som hon aldrig gav tillbaka. Men caroline vågade ju inte säga något så. Ja hur som helst var denna period inte alls bra för Caroline. Hon hatade jobbet,hon hatade att bo där och allt kändes tungt. Men Caroline kämpa på. Som alltid. Hon sökte jobb aktivt men utan resultat. En tjej på telefon jobbet hörde om Carolines bekymmer och berättade om hennes pappas lägenhet. Ätnligen,tänkte caroline. Tillsammans skulle de klara det. Och flytten blev av. En lycklig period,tillsammans med Dennis,egen lägenhet,katten och hunden. Vid de här laget hade hennes pappa också,ett halv år efter att de sagt upp kontakten uppsökt Caroline och deras problem var lösta. Men sen en dag,då sprack allt. Dom hyrde lägenheten i andra hand,vilket de tydligen inte fick för hyresvärden. Två veckor fick dom på sig att flytta. Men vart? Dennis tyckte tillbaks till hans familj,men caroline viste att hon inte skulle klara av det. Så hon satt natt som dag och sökte efter lägenhet. Och så en dag,fann dom en. I Jordbro,området hennes mamma och pappa bodde i. Första hands kontrakt. Två tusen dyrare men de viste att tillsammans fixar dom allt. Caroline hade en kort period av lycka igen,men så en dag...en dag.....då bestämde Caroline och Dennis att gå skiljda vägar. Dennis fick flytta eftersom att caroline inte kunde få någon ny lägenhet med hennes inkomst. Kanske en i andra hand men de var uteslutet,aldrg mer igen,tänkte hon. Det var en hård period. Fem tusen i lön,och mellan ett och tre tusen från tele jobbet. En hyra på 5500 helt ensam. Men Caroline kämpade på. Vinter efter vinter stod hon och delade ut tidningarna,även fast hon hatade jobbet. Två år i rad fick hon chock besked,åtta tusen skulle hon betala tillbaka på skatten .Åtta tusen???? Med den inkomsten??? Hennes föräldrar stallde alltid upp och tack vare dem så klarade sig Caroline,trotts att det var jobbigt. Sen en vacker dag,då kom det. Jobbet hon väntat på. Hon fick jobb i Globen. Äntligen blir allt bra tänkte hon för säkert hundrade gången. Men eftersom att det också bara var extra så var hon ju tvungen att ha kvar de andra jobben också,men de gjorde henne inget. Hennes bror och hans tjej började sova över,och hade till slut mer eller mindra flyttat in. Men båda var arbetslösa så caroline stod för kalaset. Men de gjorde henne inget för hon kände att nu var de dags,nu var de äntligen hennes tur till lycka. Men så en dag,en fredag kväll då Caroline sitter ensam hemma ringer hennes bror och frågar och han kunde ta med sig några vänner och sitta och dricka lite cider. Gärna,sa Caroline,hon satt ju endå bara hemma ensam. Men det blev inte som tänkt då hon får öppna dörren till en panik slagen och ner blodad bror som blivit misshandlad i hennes trapp
uppgång. Hissen utanför carolines dörr var aldelles blod stängt. Något som jag glömt berätta är att Caroline är uppväxt I Jordbro,en gång utsedd till sveriges farligaste plats. Kanse var de så att de låg på tredje eller andra plats,minns inte,men illa var det. Massa misshandlar,droger,rån,ja de var egentligen som vardags mat för boende ungdommar i Jordbro. Kan berätta att idag är Caroline stolt som lyckades ta sig därifrån Alla runt omkring rökte på,men inte Caroline. Hon var en i gänget,men endå inte. Hur som helst så vågade hennes bror inte komma dit nå mera..Han och hans flickvän bodde i hans flickväns pappas lägenhet i Tumba,en bra bit ifrån alla idioter,men Caroline bodde kvar i sin lägenhet. Och jag kanske glömde berätta att lägenheten,den låg mitt i centrum med krogen som granne,så det var där alla hängde. Fler kamrater blev misshandlade och vågade inte gå hem till Caroline. Och Caroline kände sig mer och mer ensam. Hon vågade inte gå hem ensam efter jobbet när hon jobbade sent så hon som över hos sina föräldrar rätt ofta som bodde närmre pendel tåget. Globen jobbet älskade hon. Men var det värt det? Bo i en stor tvåa aldelles ensam men en hyra hon inte alls klarade av,som låg i helvetet och ingen vågade sig dit? Caroline mådde mer och mer dåligt och orkade mindre och mindre med tele jobbet och city. Kylan,stå där i city jackan och förnerdra sig. När skulle allt bli bra? så fort caroline trodde att nu,nu händer det,nu jävlar blir att bra så sket sig något. Aldrig hade Caroline varit helt lycklig. Men endå så hade hon ju det. Hon hade ju haft världens bästa tonnårs tid,men endå inte. Det har alltid fattats något. Musik tror jag- Några år tidigare hade Carolines syster flyttat till Sundsvalls trakten och bosatt sig och skaffat barn .Sundsvall,också där en av hennes bästa vänner kom ifrån så Caroline var mycket i Sundsvall och hälsade på. En dag,en gång. Då träffade hon han,mannen i hennes liv. Det kändes så rätt,så bra. Och ungefär strax innan det här hade Caroline brutit ihop ute i huddinge där hon delade ut sina tidnigar fäör sthlm city..Hon hade känt ett tag att hon börjat på svårare och svårare att andas. Hon kände att hon inte klarade av kylan längre. Hon klarade inte av sin nuvarande situation. Och den dagen så gick allt över styr. Något stod inte rätt till,Caroline mådde inte bra. Så hon sa åt sin arbets kamrat att hon måste hem,hon mår inte bra. Hon kom några meter upp för trappan vid pendel tåget i huddinge då de bröt ut. Caroline fick svårare och svårare att andas, hon kände sig yr,svim färdig och helt borta. Några såg då detta och försökte prata med Caroline,men valde att till slut ringa ambulans. Caroline lyckades ringa sin pappa som då också kom till platsen,och caroline åkte ambulans till sjukhuset. Hennes syster hade vid flera tillfällen försökt övertala Caroline att flytta till sundsvall,säg upp all skit och kom hit,brukade hon säga. På sjukhuset fick Caroline attacker,ibland kändes det bättre och sen kom de tillbaks. Läkaren hittade inga fel utan kallade det panik ångest attack. Va???? Panikångestattack??? Caroline som alltid var stark som en oxe. Hon hade ju vänner med mindre problem som åt anti depp. Många vänner som åt anti depp,men aldrig caroline. Hon åt inget sånt. Och hon sökte sig aldrig till drogerna som många andra. Hur som helst skjutsade pappan hem sin dotter till dom och caroline blev sjuk skriven i en vecka. Då bestämde sig Caroline att nu får de vara nog- Vad har jag här? Ensam mitt i ett wannabe ghetto,mitt i krigs zonen,kris i ekonomin och två av tre jobb var mer en förjävliga. Caroline ville börja på nytt och hade ju trotts allt syster med familj i sundsvall där hon nu också hade träffat sin Johnny ,och det kändes så rätt. Caroline sa upp sig från alla jobb,utom Globen,sa upp lägenheten och flyttade. Caroline skulle vara inne boende hos sin syster så Caroline köpte sig en garderob att förvara det viktigaste i som fick plats i hennes systers hall. Sov gjorde hon på soffan om hon inte sov hos sin Johnny. Men var Caroline lycklig nu? Ja på sätt åoch vis. Men det kändes endå deprimerande. Caroline saknade sin familj och sina vänner,och Caroline hade inget jobb,och sova på en soffa hos någon funkar inte i längden .Men som tur var valde Caroline att ha kvar Globen jobbet ett tag så hon åkte till sthlm och jobbade två veckor ibland. Tills hon äntligen fick ett jobb. Ett jobb!!! Varför vill folk inte jobba? Förstår folk inte hur viktigt det är?  Bra att Caroline fick lära sig det genom den hårda vägen och tänker aldrig vara arbetslös. Så hon fick då ett jobb,ett jobb på max. På max tänker alla???!!! Ännu ett piss jobb??? Ja,man kan tro det,men i efterhand kan ja berätta att det är ett underbart jobb med ett bra sammansatt gäng och Caroline är äntligen lycklig igen....elller??? Ja,hur som hellst, har blivit lite av ett standard ord i denna saga så vi säger det igen. Hur som hellst så blev det för trångt hos Carolines syster och ingen verkade riktigt trivas på den ytan. Hennes syster och hennes sambo skulle ha ett barn till och dom hade också två barn från tidigare förhållanden så dom köpte hus. I Hällsjö...matfors hållet. Hur skulle Caroline nu kunna jobba? Inga bussar går ju direkt därifrån. Men Caroline hade vid de här laget börja sova mer och mer hos Johnny,som då bodde hos sina föräldrar så det blev en flytt dit. Världens bästa familj,och som de tog hand om caroline. Men det räckte inte åt henne endå. Hon hittade en lägenhet,en liten,liten etta,men nära stan,eftersom att Johnnys föräldar bor i Huli,svårt att ta sig dit så en etta i stan var ju det ultimata just då. Johnny och Caroline bestämmde sig för att ta den. Och de flyttades åter igen. Äntligen,tänkte caroline nu,Nu ÄR det min tur och ingen ska stoppa mig. Äntligen är tiden inne då Caroline ska få ett slut på allt och bara engagera sig i den possitiva och glada lilla Caroline. Johnny var ju arbetslös och Caroline jobbade bara extra på max,men tillsammans skulle de fixa det här. Johnny skulle aktivt söka efter jobb och Caroline med och hon tackade ja till alla pass hon fick för det här skulle hos fixa. Men gjorde det det? två år som extra anställd och Caroline fick fortfarande sina depp attacker,dock inte panik ångest attacker som de tydligen hette. Det var en en gångs grej,men vid ett bra tillfälle,ett avslut. Ett avslut på allt de dåliga,och för att hitta ny kämpar glöd. Tiden gick,caroline fortsatte som extra anställd,Johnny som arbetslös,med absolut ingen inkomst alls. I en liten etta,vågar ja ens berätta hur liten? Jo,den är på trettio nu,efter att dom byggt ut den. Pinsamt nog var det på 25 kvadrat innan. Men allt var ju bättre än syrrans soffa för Caroline. Men Caroline kämpade på,trotts två vuxna och tre katter,ja ni såg rätt,tre katter,i en liten,liten etta. Katterna.- Ja nu ska vi berätta om dom. Dom är de som får Caroline att kämpa, dom är hennes allt. När Caroline bröt ihop i samband med city jobbet och på vägen frän sjukhuset började caroline och hennes pappa prata om hennes katter,Caroline stor böla av lycka,och andningen blev bättre. Dom såg till att matte kämpade vidare. Och så är de nu med. Caroline kämpar trotts samma situation igen. dålig inkomst,för dyr hyra. Trotts sina endast 30 kvadrat. Men större än så har de inte råd med just nu. Kommer dom nånsin ha det? kommer hennes sambo Johnny nånsin skaffa ett jobb? Som tur var är caroline en fighter och har kämpat för sin *Lillgård* plats på jobbet. Nu kan de bara bli bättre. Än har inget hänt,men snart är de hennes tur,hon bara vet det-. Snart så.Hennes bebis,hennes allt,en av hennes katter har blivit sjuk ock kissar inne. Varför? varför händer det alltid något? Hoppas han blir frisk. Nu måste problemen ta slut för Caroline,och bara lycka skapas och lycka och planering för framtiden.  Men Johnny? Deras framtid? Hur ser den ut? Ja,det vet hon faktiskt inte själv. Johnny är hennes stötte pelare i livet och hon älskar han djupt. Men efter allt detta behöver nog Caroline planera för framtiden,för framtidens lycka. Och om inte johnny verkar med på noterna hur ska då detta gå?  Det får tiden utvisa. Men jag bara vet,att snart....snart...snart så är det hennes tur!!!