Har ju varit lite off bloggandet...
...i några dagar. Önskade jag kunde skylla helt på att jag varit för upptagen med sommar aktiviteter.
INGEN hade nog behövt dessa fyra lediga dagar så mycket som jag. Ni som känner mig förstår säkert varför. Men såklart ska min äckliga sjukdom dyka upp och förstöra.
Jag kan inte med ord beskriva hur less jag blev/är. Livs glöden dog ut och jag vill bara rymma iväg nånstans. Sitter här nu och mår skit. Jag tog ut en semesterdag idag för att vara vid syrrans hus i matfors och fira hennes son som fyller år,tillsammans med hela familjen. Jag skulle ha varit och fixat brynen idag innan,för det var en sån passande dag och tid. Men icke sa nicke. Jag har legat och sovit i ett och ett halvt dygn,missat hela semester dagarna och hela sommaren jag behövde för att ge mig själv styrkan. Ja,jag erkänner. Jag tycker synd om mig själv. Tycker ju ingen annan ska behöva göra det,så jag tar den uppgiften på fullaste allvar. Jag bara undrar vart rättvissan är nånstans?
Jag ska aldrig kunna få njuta av en ledig dag. En ledig dag=SJUKDAG. Jag orkar faktiskt inge mera. Är så jävla less.
Helt ärligt tänker inte jag förfina mina känslor nu heller och INTE nämna nåt om min sambo.
Är det rättvist att han har 100% fritid och noll i inkomst medans jag ska stå för hela kalaset? Nä men jag är en robot. Jag behöver inga lediga dagar. Om inte annars har jag knappt råd med det. Och närr jag väl unnar mig nån ledig dag måste jag spendera den i sängen så sjuk att jag inte ens minns att de gått nån dag. De sista jag minns nu är gårdagen,som jag spenderade på stan med familjen. De var den värsta dagen på länge. Jag mådde obeskrivligt skit dåligt men min envishet tvingade mig att stå ut. Vägrade strunta i våran mysiga dag,pga denna hemska sjukdom som redan förstört en stor del av mitt liv.
Bland annat idag. Jag vakna nyss,mår skit men valde att sitta här endå. De blev ingen familje mys dag i matfors för min del,de blidde inga nya ögonbryn. Hade jag förväntat mig det? Nej. Men hoppats.
Jag viste att jag behövde dessa lediga dagar väl för att orka med resten av sommarn. Fick jag dom dagaarna? Nej. Men jag är jui en robot. Jag orkar. Som alltid.
Även att jag hellre spenderade min lediga kväll igår på jobbet,mer än gärna. Eller nä,de gör ja fan inte egentligen,men pengar suget vill alltid jobba,pengar måstet MÅSTE alltid jobba! Så jag visade mig själv tillgänglig på schemat igår ifall att... Tro på fan att dom faktiskt ringde. Bra va? Men ack så dåligt...egentligen. Jag behövde ju mina lediga dagar. Men jag behöver pengarna mer! Sen när jag ffick säga nej till jobb endå,så fick jag en sån ångest,både gentemot mig själv och gentemot min chef som ringde och fråga. Om han bara viste hur dåligt jag mådde. Tror han vart besviken eftersom att jag faktiskt gjort mig tillgänglig. Ja,innan jag vart sjuk ja. Men fattade han de så? Knappast. Synd,om han bara viste,så hade han nog förstått. Jag ville nästan åka in och visa hur sjuk jag var. Varför??? Jag må fan vara besatt av att jobba. Känner du ångest,min kära sambo?
Bli arg på hur jag kan skriva så här du.
Om du bara viste hur arg jag blitt...
Nä,fy på bitterheten.
Även om den känns omöjlig att återhämta.
Var ju som sagt på ett jätte mysigt och somrigt bröllop i lördags:)
Kort kommer snart...
INGEN hade nog behövt dessa fyra lediga dagar så mycket som jag. Ni som känner mig förstår säkert varför. Men såklart ska min äckliga sjukdom dyka upp och förstöra.
Jag kan inte med ord beskriva hur less jag blev/är. Livs glöden dog ut och jag vill bara rymma iväg nånstans. Sitter här nu och mår skit. Jag tog ut en semesterdag idag för att vara vid syrrans hus i matfors och fira hennes son som fyller år,tillsammans med hela familjen. Jag skulle ha varit och fixat brynen idag innan,för det var en sån passande dag och tid. Men icke sa nicke. Jag har legat och sovit i ett och ett halvt dygn,missat hela semester dagarna och hela sommaren jag behövde för att ge mig själv styrkan. Ja,jag erkänner. Jag tycker synd om mig själv. Tycker ju ingen annan ska behöva göra det,så jag tar den uppgiften på fullaste allvar. Jag bara undrar vart rättvissan är nånstans?
Jag ska aldrig kunna få njuta av en ledig dag. En ledig dag=SJUKDAG. Jag orkar faktiskt inge mera. Är så jävla less.
Helt ärligt tänker inte jag förfina mina känslor nu heller och INTE nämna nåt om min sambo.
Är det rättvist att han har 100% fritid och noll i inkomst medans jag ska stå för hela kalaset? Nä men jag är en robot. Jag behöver inga lediga dagar. Om inte annars har jag knappt råd med det. Och närr jag väl unnar mig nån ledig dag måste jag spendera den i sängen så sjuk att jag inte ens minns att de gått nån dag. De sista jag minns nu är gårdagen,som jag spenderade på stan med familjen. De var den värsta dagen på länge. Jag mådde obeskrivligt skit dåligt men min envishet tvingade mig att stå ut. Vägrade strunta i våran mysiga dag,pga denna hemska sjukdom som redan förstört en stor del av mitt liv.
Bland annat idag. Jag vakna nyss,mår skit men valde att sitta här endå. De blev ingen familje mys dag i matfors för min del,de blidde inga nya ögonbryn. Hade jag förväntat mig det? Nej. Men hoppats.
Jag viste att jag behövde dessa lediga dagar väl för att orka med resten av sommarn. Fick jag dom dagaarna? Nej. Men jag är jui en robot. Jag orkar. Som alltid.
Även att jag hellre spenderade min lediga kväll igår på jobbet,mer än gärna. Eller nä,de gör ja fan inte egentligen,men pengar suget vill alltid jobba,pengar måstet MÅSTE alltid jobba! Så jag visade mig själv tillgänglig på schemat igår ifall att... Tro på fan att dom faktiskt ringde. Bra va? Men ack så dåligt...egentligen. Jag behövde ju mina lediga dagar. Men jag behöver pengarna mer! Sen när jag ffick säga nej till jobb endå,så fick jag en sån ångest,både gentemot mig själv och gentemot min chef som ringde och fråga. Om han bara viste hur dåligt jag mådde. Tror han vart besviken eftersom att jag faktiskt gjort mig tillgänglig. Ja,innan jag vart sjuk ja. Men fattade han de så? Knappast. Synd,om han bara viste,så hade han nog förstått. Jag ville nästan åka in och visa hur sjuk jag var. Varför??? Jag må fan vara besatt av att jobba. Känner du ångest,min kära sambo?
Bli arg på hur jag kan skriva så här du.
Om du bara viste hur arg jag blitt...
Nä,fy på bitterheten.
Även om den känns omöjlig att återhämta.
Var ju som sagt på ett jätte mysigt och somrigt bröllop i lördags:)
Kort kommer snart...
Kommentarer
Trackback
