Tankar.
Less idag. Har känt mig lite deppig på senaste. Vet inte,men de bara small efter sist jag hade migrän. Eller skriver jag migrän missförstår ju alla,det är ingen vanlig migrän. Så,nu slipper folk tro det. Tänk er ett epilepsi anfall med en stänk av yrsel migrän som varar i en tre,fyra dagar ca. Men endå inte riktigt så,men tänk er att hjärnan och ögonen *hoppar* samtidigt som någon tar en kniv och vrider om i inälverna.
Ja nån salig blandning av *må skit* skit.
Hur som hellst har inget känt sig likt sen dess. Vet inte varför.
Vissa saker tänker inte jag skriva här,önskade att jag bara kunde vara helt rakt upp och ner ärlig. Men förnuftet säger något annat. Så jag håller detta skit för mig själv.
Tjejkompisar. Jag har inga. Jo,en hel drös med fantastiska bekanta tjejor. Men den eller dom man förfestar med och plattar varandras hår med? Jag känner mig ensam. Jag känner mig för beronde av Johnnys kompisar. Vart är mina då?
Jag saknar mina tjejer i Sthlm nå sjukt mycket. Det som var. Förr. Det kommer aldrig bli som förr. För allt är annurlunda. Jag har inte heller haft den tid jag behövt till att åka till Sthlm sen jag flyttade hit
för att försöka bevara det vi hade. Jobbet tillåter inte det,då man jobbar så många helger. Behovet av pengar tillåter inte det. Snälla rara sambo,kommer vårt liv tillsammans någonsin se annurlunda ut?
Så,nu är de sagt. Och skrivet. Jag vill inte vakna upp när jag är trettio och inse att livet mellan 20 och 30 bara passerat....i onödan. Så känns de redan nu,och de känns som att de är upp till mig att förhindra att de fortgår. Men det är lättare sagt än gjort.
På senaste har tanken om att ge bort mina älskade pälsisar och sälja lägenheten,lämna Johnny och sen dra slagit mig ett flertal gånger. Men den tanken slår jag bort lika fort. Men den känns lockande.
Igår kände jag av deprission nnå sjukt mycket. De hela började då jag vaknade kl 16.00,alltså sovit i åtta timmar och slösat en stor del av dan. Vet inte vad eller varför känslan blev så stark,men jag kände verkligen inte att livet vara bra nånstans. Kände mig ensam. Övergiven. Trodde denna panika känsla skulle försvinna om jag bara kom till Huli för lite för fest. Men efter att jag även där inser att mina tjejkompisr inte existerar så kände jag den enorma *less* känslan ännu mera. Försöker spela en lycklig roll,men den finns inte i mig. Den lyckliga rollen bara.
Jag är egentligen en livsätande människa som alltid njuter av allt som livet bjuder på. Men käönner att jag är i en ordentlig svacka.
När taxin sen anlände ner på stan för gatufest party så fick jag panik. Jag ville bara hem. Jag höll på att börja grina. De kändes som att hela dagen var förstörd. Hela livet med andra ord.
Vart var min roliga kväll jag hade längtat efter. Där stod jag ensam med min sambo som oxå ger mig denna stora livs ångest.
Men jag höll mig kvar i hoppet om att livs glädjken skulle flöda och kvällen skulle avslutas väl.
Ja,de gjorde den trots allt. Inte så väl som jag hade hoppats på,men träffade några arbets vänner bland annat och party stämningen blev lite bättre. Men de tragiska är att alla jag känner har sina vänner. Jag är en bekant för alla. Jag måste verkligen hitta mig själv. Som jag skrivit tidigare är jag en fighter. Jag reser mig innan jag faller.
Och så känner jag nu,jag måste hitta den fightern i mig.
Så gårdagen känns som ett stort mörker. Men endå hade jag ett uns av jätte kul.
Idag vaknade jag och kände samma ånger.
Kände mig ensam. Helt övergiven av världen...livet.
Isolde,min ena katt hona är en jägare. Det vet jag. Att hon är borta i flera dagar på äventyr,det vet jag. Men nu har dessa dagar blitt för många. Jag vill att hon kommer hem.
Katla,min andra katt hona,hon är en innekatt. På senaste har hon vågat sig ut på balkongen,i korta stunder,men hon håller ögonen stenhårt på dörren så den inte lämnas henne utelåst.
Inatt när jag kom hem var hon borta. Inte hemma och inte ute.
Jo,nånstans är hon ju,men vart??? Även om jag nämnde de där om att ge bort katterna så vill jag inte det! Det var en tanke. En hemsk sådan. Katterna är mitt allt. Min överlevnad. Min familj.
Att veta att min lilla tjej är rädd nånstans,förmodligen bort sprungen får mig att gråta.
Rille,min kära vän. Att han skulle komma upp kändes sjuuukt skoj. Tills han kom.
Missförstå mig rätt.
Han hade med sig sin kusin. Jätte skoj tyckte jag. Tills kusin varit här i några dagar. Insåg rätt snabbt att denna karl var stor som ett hus och över fyrtio med ett icke ansat skägg,men jag är inte den som är den. Klart jag såg insidan också,och tog emot han med öppna armar. Åldern skiter jag i,storleken skiter jag i,om han är ansad eller inte skiter jag oxå i. Men lägg till en stor bitter fitta som bara gnäller och inte vill eller orkar göra ett skit. Då vill inte jag längre acceptera att mitt förfest sällskap under gatufesten 2010 inte är mina *tjejer* utan en tjock orakad mc snubbe som tycker allt är skit. Förlåt. Vill inte vara elak.
Jag kände verkligen att jag och mina öppna armar inte räckte till.
Sen att dessa två karlar efter att ha varit iväg på race,kommer tre timmar sent och vägrar svara i telefon och att jag sitter halva kvällen helt ovetande om hur kvällen ska bli i min ensamhet under denna underbara gatufest dag igår,gnällde vidare om att jag dragit hemifrån,då jag till slut blidde övertalad om att bli hämtad för lite sällskap i Huli. Snälla Karolina åkte hem och hämtade mig med Johnnys nycklar:)
Dom ringer när dom står utanför. Och undrar hur fan jag tänkte. Hur fan tänkte dom?
Jag gav dom mina nycklar för att dom skulle kunna komma in hur dom ville. Satt alltså hemma utan nycklar för att dom hade mina nycklar. Kunde alltså inte låsa och gå hemifrån,eftersom att Johnny var i Huli med andra nyckeln. Dom skulle komma vid fem,senast sex så då tänkte jag att min ensamhet skulle överleva tills dom kom,och sen åker vi till förfesten i Huli. Men dom kom aldrig. Dom ringde inte. Dom svarade inte. Efter några timmars väntande i helt ovetan om hur kvällen skulle bli valde jag att åka till Huli och skriva ett sms till grabbarna *gnäll*.
Så då alltså ett par timmar försent får jag ett samtal om hur fan jag tänkte,då dörren var låst och dom hade ju *gett tillbaks* nykeln till mig. Dom hade alltså hängt den på kroken i hallen (jack krok för övrigt),utan att säga de till mig. Så dom var ute låsta och jag trodde dom hade nyckeln jag lånat ut till dom. Så dom fick alltså åka till Huli och hämta nyckeln för att sen åka hem till mig igen och dusha och göra sig klara. Suckandes lämna dom Huli och i tanken om hur dåligt jag skött de hela. Dom då?
Strulig kallade dom mig. Ja i era ögon sa jag,i mina är ni struliga.
Så dom valde att dricka nån öl hemma hos mig istället för att åka tillbaka till Huli för nån timmes förfest. Vilket jag kan förstå. Men vems fel var de egentligen???
När vi kommer in (i suckandes om hur dåligt allt var) så börjar Rille med att rymma iväg på toa. Johnny ställer sig i en omöjlig öl kö i en halv timme utan bartenders,nja en kanse som skulle serva 4000 pers. Lyckat. Bredvid mig har jag,fortfarande inte mina *tjejer* utan en 45 årig tjock svettig orakad gubbe som suckar och gnäller i en folkmassa i sardin liknande. Mitt lilla uns av party stämning tog han ifrån mig. Efter en dryg halv timme drog jag Johnny ur den idiotiska öl kön och skrek att nu åker tammefan jag hem.
Valde dock att ge denna kväll ytterliga en chans och vi drog till ett annat tält. Dock tappade vi bort svett gubben,vilket kändes befriande,förlåt. Men sant.
När vi i detta tält fick en varsin öl på en gång så steg de possitiva i mig. Å så fortsatte det. Bra det iallfall.
Även om kvällen var långt ifrån lyckad så gjorde jag de bästa av situationen. En öl senare får jag ett sms. Kan du lämna nyckeln till oss? Rille och hans mc kusse skulle hem. (till mig alltså). Lyckat de blidde för dom då. Blond som na är stiger ur tältet för att lämna nyckeln istället för att bara sträcka sig ut. Jaja,kö igen då. Efter att ha kommit in igen träffade ja några arbetskamrater. Men hade tappat bort Johnny. Sånt som händer så de gjorde inget. Han dök upp sen och kvällen fortsatte kalas:) Eller kalas var överskattat... Fortsatte till de bättre må ja säga iallafall.
Vill säga en sista grej,men struntar i de. För fredens skull.
Nu ska bitter fitt Lillgård lägga sitt ensamma arsle ute i solen och fundera på meningen med livet. Meningen med mitt liv.
Hörs.
Ja nån salig blandning av *må skit* skit.
Hur som hellst har inget känt sig likt sen dess. Vet inte varför.
Vissa saker tänker inte jag skriva här,önskade att jag bara kunde vara helt rakt upp och ner ärlig. Men förnuftet säger något annat. Så jag håller detta skit för mig själv.
Tjejkompisar. Jag har inga. Jo,en hel drös med fantastiska bekanta tjejor. Men den eller dom man förfestar med och plattar varandras hår med? Jag känner mig ensam. Jag känner mig för beronde av Johnnys kompisar. Vart är mina då?
Jag saknar mina tjejer i Sthlm nå sjukt mycket. Det som var. Förr. Det kommer aldrig bli som förr. För allt är annurlunda. Jag har inte heller haft den tid jag behövt till att åka till Sthlm sen jag flyttade hit
för att försöka bevara det vi hade. Jobbet tillåter inte det,då man jobbar så många helger. Behovet av pengar tillåter inte det. Snälla rara sambo,kommer vårt liv tillsammans någonsin se annurlunda ut?
Så,nu är de sagt. Och skrivet. Jag vill inte vakna upp när jag är trettio och inse att livet mellan 20 och 30 bara passerat....i onödan. Så känns de redan nu,och de känns som att de är upp till mig att förhindra att de fortgår. Men det är lättare sagt än gjort.
På senaste har tanken om att ge bort mina älskade pälsisar och sälja lägenheten,lämna Johnny och sen dra slagit mig ett flertal gånger. Men den tanken slår jag bort lika fort. Men den känns lockande.
Igår kände jag av deprission nnå sjukt mycket. De hela började då jag vaknade kl 16.00,alltså sovit i åtta timmar och slösat en stor del av dan. Vet inte vad eller varför känslan blev så stark,men jag kände verkligen inte att livet vara bra nånstans. Kände mig ensam. Övergiven. Trodde denna panika känsla skulle försvinna om jag bara kom till Huli för lite för fest. Men efter att jag även där inser att mina tjejkompisr inte existerar så kände jag den enorma *less* känslan ännu mera. Försöker spela en lycklig roll,men den finns inte i mig. Den lyckliga rollen bara.
Jag är egentligen en livsätande människa som alltid njuter av allt som livet bjuder på. Men käönner att jag är i en ordentlig svacka.
När taxin sen anlände ner på stan för gatufest party så fick jag panik. Jag ville bara hem. Jag höll på att börja grina. De kändes som att hela dagen var förstörd. Hela livet med andra ord.
Vart var min roliga kväll jag hade längtat efter. Där stod jag ensam med min sambo som oxå ger mig denna stora livs ångest.
Men jag höll mig kvar i hoppet om att livs glädjken skulle flöda och kvällen skulle avslutas väl.
Ja,de gjorde den trots allt. Inte så väl som jag hade hoppats på,men träffade några arbets vänner bland annat och party stämningen blev lite bättre. Men de tragiska är att alla jag känner har sina vänner. Jag är en bekant för alla. Jag måste verkligen hitta mig själv. Som jag skrivit tidigare är jag en fighter. Jag reser mig innan jag faller.
Och så känner jag nu,jag måste hitta den fightern i mig.
Så gårdagen känns som ett stort mörker. Men endå hade jag ett uns av jätte kul.
Idag vaknade jag och kände samma ånger.
Kände mig ensam. Helt övergiven av världen...livet.
Isolde,min ena katt hona är en jägare. Det vet jag. Att hon är borta i flera dagar på äventyr,det vet jag. Men nu har dessa dagar blitt för många. Jag vill att hon kommer hem.
Katla,min andra katt hona,hon är en innekatt. På senaste har hon vågat sig ut på balkongen,i korta stunder,men hon håller ögonen stenhårt på dörren så den inte lämnas henne utelåst.
Inatt när jag kom hem var hon borta. Inte hemma och inte ute.
Jo,nånstans är hon ju,men vart??? Även om jag nämnde de där om att ge bort katterna så vill jag inte det! Det var en tanke. En hemsk sådan. Katterna är mitt allt. Min överlevnad. Min familj.
Att veta att min lilla tjej är rädd nånstans,förmodligen bort sprungen får mig att gråta.
Rille,min kära vän. Att han skulle komma upp kändes sjuuukt skoj. Tills han kom.
Missförstå mig rätt.
Han hade med sig sin kusin. Jätte skoj tyckte jag. Tills kusin varit här i några dagar. Insåg rätt snabbt att denna karl var stor som ett hus och över fyrtio med ett icke ansat skägg,men jag är inte den som är den. Klart jag såg insidan också,och tog emot han med öppna armar. Åldern skiter jag i,storleken skiter jag i,om han är ansad eller inte skiter jag oxå i. Men lägg till en stor bitter fitta som bara gnäller och inte vill eller orkar göra ett skit. Då vill inte jag längre acceptera att mitt förfest sällskap under gatufesten 2010 inte är mina *tjejer* utan en tjock orakad mc snubbe som tycker allt är skit. Förlåt. Vill inte vara elak.
Jag kände verkligen att jag och mina öppna armar inte räckte till.
Sen att dessa två karlar efter att ha varit iväg på race,kommer tre timmar sent och vägrar svara i telefon och att jag sitter halva kvällen helt ovetande om hur kvällen ska bli i min ensamhet under denna underbara gatufest dag igår,gnällde vidare om att jag dragit hemifrån,då jag till slut blidde övertalad om att bli hämtad för lite sällskap i Huli. Snälla Karolina åkte hem och hämtade mig med Johnnys nycklar:)
Dom ringer när dom står utanför. Och undrar hur fan jag tänkte. Hur fan tänkte dom?
Jag gav dom mina nycklar för att dom skulle kunna komma in hur dom ville. Satt alltså hemma utan nycklar för att dom hade mina nycklar. Kunde alltså inte låsa och gå hemifrån,eftersom att Johnny var i Huli med andra nyckeln. Dom skulle komma vid fem,senast sex så då tänkte jag att min ensamhet skulle överleva tills dom kom,och sen åker vi till förfesten i Huli. Men dom kom aldrig. Dom ringde inte. Dom svarade inte. Efter några timmars väntande i helt ovetan om hur kvällen skulle bli valde jag att åka till Huli och skriva ett sms till grabbarna *gnäll*.
Så då alltså ett par timmar försent får jag ett samtal om hur fan jag tänkte,då dörren var låst och dom hade ju *gett tillbaks* nykeln till mig. Dom hade alltså hängt den på kroken i hallen (jack krok för övrigt),utan att säga de till mig. Så dom var ute låsta och jag trodde dom hade nyckeln jag lånat ut till dom. Så dom fick alltså åka till Huli och hämta nyckeln för att sen åka hem till mig igen och dusha och göra sig klara. Suckandes lämna dom Huli och i tanken om hur dåligt jag skött de hela. Dom då?
Strulig kallade dom mig. Ja i era ögon sa jag,i mina är ni struliga.
Så dom valde att dricka nån öl hemma hos mig istället för att åka tillbaka till Huli för nån timmes förfest. Vilket jag kan förstå. Men vems fel var de egentligen???
När vi kommer in (i suckandes om hur dåligt allt var) så börjar Rille med att rymma iväg på toa. Johnny ställer sig i en omöjlig öl kö i en halv timme utan bartenders,nja en kanse som skulle serva 4000 pers. Lyckat. Bredvid mig har jag,fortfarande inte mina *tjejer* utan en 45 årig tjock svettig orakad gubbe som suckar och gnäller i en folkmassa i sardin liknande. Mitt lilla uns av party stämning tog han ifrån mig. Efter en dryg halv timme drog jag Johnny ur den idiotiska öl kön och skrek att nu åker tammefan jag hem.
Valde dock att ge denna kväll ytterliga en chans och vi drog till ett annat tält. Dock tappade vi bort svett gubben,vilket kändes befriande,förlåt. Men sant.
När vi i detta tält fick en varsin öl på en gång så steg de possitiva i mig. Å så fortsatte det. Bra det iallfall.
Även om kvällen var långt ifrån lyckad så gjorde jag de bästa av situationen. En öl senare får jag ett sms. Kan du lämna nyckeln till oss? Rille och hans mc kusse skulle hem. (till mig alltså). Lyckat de blidde för dom då. Blond som na är stiger ur tältet för att lämna nyckeln istället för att bara sträcka sig ut. Jaja,kö igen då. Efter att ha kommit in igen träffade ja några arbetskamrater. Men hade tappat bort Johnny. Sånt som händer så de gjorde inget. Han dök upp sen och kvällen fortsatte kalas:) Eller kalas var överskattat... Fortsatte till de bättre må ja säga iallafall.
Vill säga en sista grej,men struntar i de. För fredens skull.
Nu ska bitter fitt Lillgård lägga sitt ensamma arsle ute i solen och fundera på meningen med livet. Meningen med mitt liv.
Hörs.
Kommentarer
Postat av: Erica
Åh lill gumman vad jag känner igen mig i den ensamhet du beskriver!
Förstår precis hur du menar!
Men nu tycker jag att vi slutar vata "bekanta", och blir riktiga vänner! hehe.
En stor varm kram till dig!
Trackback
